Man vill ju ha sånt man inte har..

Sitter i min fåtölj, under min lampa, vid mitt lilla bord och vilar fötterna på fotpallen.
Här trivs jag och mår gott helst hela dagarna. Härifrån ser jag tillomed tvn, jag ser soffan, ser ut genom fönstret och ut i hallen. Bästa stället i hela huset! Denna underbara lilla oas uppstod för någon vecka sen när jag hade ett sånt, gör-om-il.
SOM jag är glad över det!

Jag ljög liite. Fåtöljen är faktiskt Larnes hemska tv-spelsfåtölj som är så nedsutten att jag känner brädorna under gumpen. Det lilla bordet är syrrans, men hon verkar inte behöva det. Fotpallen är inte heller någon fotpall utan Mollys leksakslåda.
Man ser ju vad man vill se och just detta är perfekt, med alla skavanker.

Men ..
Sitter o googlar på fina fluffiga fåtöljer som jag vill ha. Shit! Finns en hel del fina som skulle passa utmärkt. Men dessvärre kostar dom ungefär som halva huset.
Hade jag besuttit kunskapen hade jag köpt en gammal öronlappsfåtölj och klätt om den, men nu kan jag inte sånt.. så det får va..

Å en till..

Jomen just det.
Det blev att göra klart den stora ugglan idag också. Eller stor o stor, detta är mellanugglan i mönster från hemmets journal. Jag har velat göra dessa jättelänge. Men som med så mycket annat så blir det liksom inte. Funderar på att göra bebisugglan också, samma färger fas omvänt. Men inte än..

Nu har jag helt plötsligt inget att göra. (förutom bebisfilten) Har inget sådär som jag tänkt länge att jag ska göra, inget som ligger o väntar på göra-klart-listan (förutom bebisfilten.)

Vaad ska en stackare hitta på?

Jomensåatte...

Bara för att jag inte har nåt att skriva så visar jag de senaste virkerierna istället!

Här är Liljas hinkväska färdig :)

Ide´n och delar av mönstret har jag tagit härifrån ..

 

 

 

 

 

Nämen vad bidde det då..?

Jag tänker på den där sagan om han som går till skräddaren..kommer ni ihåg?
Hur som!
Det började som första virkning, att lära mig göra mormorsrutor. I all hast blev det ett gäng.
Då insåg jag att det skulle bli en babyfilt.
Men det bidde det inte.
Nähä, vad bidde det då?
Jo, jag blev less och tänkte göra en kudde.
Men det bidde det inte heller.
Nähä, vad bidde det då?
Jo, det bidde ett fodral till dotterns surfplatta!
Haha, den är verkligen rålejd. Men nu har jag fått blodad tand och vill göra ett ordentligt.
Men den dugen nog så länge. Som vanligt är hon mer än nöjd över sin mors alla skapelser..

En nying..

Hej hej, mitt namn är Kakmonstret!

Miniugglan!

Det är ju liksom ingen hemlighet att jag gillar att pyssla.

När vi bestämde oss för att försöka bli gravid så började jag lära mig virka. Tanken var att jag skulle ha nåt att sysselsätta händerna med för att jag skulle sluta röka.
Eller ja, jag försökte lära mig. Det var många svordomar, mycket skrik och många timmar med en frustrerad familj. Men till sist så satt det.

Som ni vet så blev det ingen bebis, jag röker fortfarande och virkar på löpande band. Det är roligt och avkopplande (för det mesta)

Idag har jag bakat hela förmiddagen, så när det äntligen blev soffläge så orkade jag inte fortsätta med virkprojekten jag håller på med. Men en liten uggla blev det iaf. Ett gulligt fodral till de små äggen i kinderägg.

 

Mönstret hittade jag här.

För dig som gillar att virka så har hon mycket roliga figurer på sin sida.

 

Det känns konstigt..

Vad fort livet kan förändras. För 1½ år sen var livsplaneringen enkel. Det var vi tre i framtiden. Jag, Larne och Lilja. Väldigt enkelt att erövra världen och alla dess äventyr med ett barn.

Sen kommer tanken på ett syskon och drygt ett år senare ligger den i magen och sprattlar.
Framtiden ser plötsligt helt annorlunda ut. Här är det så självklart att vara en tvåbarnsfamilj. Dottern är överlycklig och vi likaså. Man planerar och ändrar sitt sätt att tänka.
Plötsligt är gästrummet inte ett gästrum längre, utan jag ser i mitt inre nya färger, spjälsängen, och ännu mer brist på förvaring i huset.
Sommaren planerad för ledighet och myspys med barnen, hösten med barnvagnen ständigt belägrad av en sovande bebis utanför köksfönstret..

Men så händer det.
Det blir en lång process att bli icke gravid igen.
Så här, ca 10 dagar senare känner jag mig som mig själv igen. Kroppsligt alltså.
För första gången på vad som känns som en evighet har jag fått på mig mina smala jeans. Jag är nyduschad, plockat på ögonbrynen och tagit på mig smycken. För första gången känner jag att jag faktiskt orkar bry mig om hur jag ser ut, inte bara hur jag känner. Jag känner mig smal och inte bara fylld av något som inte längre finns.

Jag mår bra, jag har kommit över den värsta sorgen. Den värsta ångesten och saknaden. Jag är mig själv igen! För varje dag som går får jag liite mer energi, lite mer lust och lite mer önskan om något mer än mjukisarna och en bra film.

Häromdagen såg Lilja ultraljudsbilderna.
- Åh, mamma.. Där är våran bebis som dog.
  Vi kommer ju alltid att sakna honom, men kommer alltid att minnas för vi har ju det här! (bilden)

Så enkelt, så smart och så förståndig!
Såklart kommer bönan alltid finnas kvar, men nu är den en ängel tillsammans med våra kära!