Jag skulle bli inlasad i vinter och få mig ett jobb. Planerad mammaledighet hela sommaren för att invänta nedkomsten av Liljas syskon. Renoveringar planerade för våran så bebisrum skulle stå klart.
Ett år hemma med knodd och en 6åring som börjar skolan.
Men allt blir inte alltid som man tänkt sig...
Det började på fredagen. En vanlig stadstur på mellandagsrea. Sådär otroligt kissnödig som bara en gravid kan vara. Jag försökte kämpa mig genom stan för att gå på toa. Men någonstans vid dressman höll inte blåsan vad man önskar. Nåja, fortsätter mot challenge för att kissa men redan på torget måste jag ge upp och släppa efter. Ingen återvändo. 10 steg senare inser jag att jag inte alls kissade, utan det var blod som trängde genom jeansen.
Efter vad som kändes som en evighet var vi äntligen på väg till Sunderbyn för kontroll.
Ett snabbt ultraljud visade att våran lilla "böna" levde och rörde på sig. H*n hade växt sen sista kontrollen och såg ut att må bra. Läkaren trodde att blödningen jag haft sen v 5 var på väg ut.
Lugna, glada och hoppfulla åkte vi hem igen. Men bara för att vakna på morgonen med kramper i magen. Kramperna kändes genast igen från förlossningen med Lilja.
Lilja och Larne gjorde sig redo för att fara en snabbis på stan. Vi tyckte inte hon skulle vara hemma när jag var bosatt på toaletten och hade ont.
Jag blev sittande på toa och det fullständigt rann ur mig, fanns inte en chans att kunna ställa mig överhuvudtaget. När jag fick krysta insåg jag.. ja då brast det för mig..
Ringde hem maken igen ca 3 min efter de lämnat gården för att jag kände mig svimfärdig. Lilja fick gå till en granne medan vi gick igenom den värsta timmen i mitt liv.
Vad som hände efteråt går inte att beskriva med ord.
Huden på kroppen hade en ton av gul/grön/vit. Genom mitt töcken kunde jag bara se händerna när jag kräktes för fullt och alla kroppen släppte alla sina funktioner. Jag tuppade av några gånger, enligt Larne. Själv kommer jag bara ihåg spindeln på väggen bredvid mig, blod överallt och att jag var säker på att livet var slut. Jag minns att jag bara ville krypa ihop på golvet och sova, men inte ens fingrarna ville lyfta. Huvudet låg som klistrad mot handfatet och ibland hörde jag Larne skrika mitt namn medan han pratade med ambulansen i telefon. Krafterna av magens uppstötningar gjorde att livmodern pressade ut allt som våran framtid stod för. Våran böna..
Efter att ha väntat på ambulansen ca 30 min hade jag piggnat till så pass att jag kunde sitta i bilen. Larne klädde på mig och så åkte vi iväg.
Inne på akuten, på toaletten, fick han hjälpa sin fru att tvätta bort blodet som runnit ner till strumporna. Vilken förnedring.
Ultraljudet visade, inte alls oväntat, ingenting! Ingen blödning, ingen bebis.
Där var det slut! För ett ögonblick tog livet slut!
Tom på blod fick jag ligga med dropp för att få tillbaka lite krafter. Men vem kan sörja i ett pyttelitet rum utanför väntrummet på akuten? Hem for vi snabbt och berättade för Lilja att hennes syskon dött i magen...
Man kan tro att allt var slut här, men ultraljud på måndagen visade att en hel del resten fanns kvar. Så hem och ta tabletter, cytotec, som skulle starta en ny "förlossning"...
Vi har vetat hela tiden att vi har haft stor risk för missfall pga av en stor blödning i livmodern. Men vi har varit på så många ul och fått se "bönan" växa och vifta med armar och ben att man slutar tro att missfall ska vara en risk.
11 veckor låg han i magen. Jag säger han, för jag har varit säker på en att det varit en pojke. Många turer in och ut på las, oro, ständig värk i magen, många ul och undersökningar gjorde detta till en intensiv och lång graviditet.
Tiden får utvisa om vi försöker igen. Just nu känns det omöjligt.
Men livet vänder alltid tillbaka och solen skiner till våren!
"Bönan" kommer alltid finnas kvar i hjärtat!
