tisdag 17 december 2013

Till alla er..

Såhär i juletider blir jag, såsom många andra, lite extra sentimental.
Jag tänker på livet, händelser och personer som kommit o gått. Jag tänker på vad som kunde varit och vad som spännande väntar runt hörnet. På vad jag vill ha ogjort och vad jag ångrat att jag aldrig gjort.
Jag tänker på gamla vänner, gamla kärlekar och gamla ställen. Vad och vilka som format mig.

Idag kom ett besked av typen som gör att kalla kårar slingrar sig runt ryggen. Tankarna vänder snabbt 10-15 år tillbaka. Man kommer ihåg varenda stund, varenda smak, doft och varenda skratt. Ångesten över vad som inte varit. Ångesten över brist på kontakt. Ni vet, det dåliga samvetet.

Jag har lärt mig att dessa tankar alltid kommer när någon dör, men jag har alltid lärt mig att skjuta undan dom. För det finns inget längre att göra. Istället får jag göra mitt bästa med att inte försumma nästa relation.

Att visa kärlek.
Jag tycker att jag gör mitt bästa för att visa min kärlek till de som finns i mitt hjärta. Men ibland glömmer man det. Man tar kärleken för given, både av sorten man ger och tar.
Det viktigaste i våra bröllopslöften var just, att aldrig ta varandra för given och alltid visa respekt. Det tycker jag att vi är bra på, maken och jag.
Men till vänner, familj, tanten på ica som alltid är så glad. Får dom den uppskattning som dom förtjänar?

Det känns som att varje år, tycker jag att just det här året har varit rent jävligt. Ett ekorrhjul som snurrar runt år efter år. När man är på fler begravningar än bröllop, hur lätt är det att andas till slut?
Tur att man har en hel drös med glädjeämnen samtidigt.

Vi pratade om farmor idag. När jag kom hem och började fundera så stod det klart. Nej, vi hade inte bästa relationen. Men jag har riktigt roliga minnen. Minnen av skratt, dofter, smaker och hårda kramar där hennes glasögon alltid gjorde illa mig.
Men jag minns den för mig,  avgörande stunden för våran relation bäst.
När hon låg nerbäddad i sängen, sjuk och orkeslös. Jag kröp ner bredvid och vi kramades, pratade och skrattade. Vi pratade vård och vi pratade karlar. Första, enda och sista gången hon träffade mannen i mitt liv. Hon drog ner honom i sängen också. OK stämpel i rumpan med en gång!

Sen var det slut. Jag har valt bort det absolut sista minnet då hon inget fanns kvar, utan behåller sängen som vårat gemensamma minne! Ett minne fullt av kärlek!

För mig är döden direkt förknippad med ångest. Men som sagt, jag lär så länge jag lever. Nu vet jag att göra ogjort bara går att göra före.

Såhär i juletid vill jag tända ett ljus för alla ni som inte längre finns kvar, men som satt fotspår i mitt liv! 

Jag vill tända ett ljus för min underbara familj både i norr och i söder. Alla lika viktiga!
För min man och min dotter, utan er skulle jag inte andas.
För alla mina vänner som hjälpt mig bli den människa jag är idag.
För alla mina kärlekar genom livet som visat mig vägen till mannen som delar mitt hjärta.
För alla ni som jag arbetar med och alltid finns där via kunskap, goda ord och en axel då o då.
För alla er som jag inte längre har kontakt med, men fortfarande så viktiga.


Sist men inte minst vill jag tända ett ljus för mig själv. Som genom en jäkla massa skit och tråkigheter oftast går leende och starkare upp från mörkret. För att jag är stark och vet var mina fötter står på jorden. För att jag är underbar, helt enkelt!




Eeeekooooo....

Ojoj, här inne händer inte mycket!
Det dammar och det är eko!

I verkliga livet händer desto mer, som vanligt. Inget vi ska prata om nu.

Här hemma kämpar jag med att försöka få lite julstämning. Men jag orkar liksom inte pynta och pyssla. Är redan less julmusik, fastän jag bara lyssnat en gång. Skulle behöva baka pepparkakor och hus. Klä den förbaskade granen och slänga upp julgardiner, men jag ids bara inte...

Men jag vet inte hur jag ska få julmyset utan?!

Nåja, för Liljas skull så får vi väl klä trädet iaf =)