Vad fort livet kan förändras. För 1½ år sen var livsplaneringen enkel. Det var vi tre i framtiden. Jag, Larne och Lilja. Väldigt enkelt att erövra världen och alla dess äventyr med ett barn.
Sen kommer tanken på ett syskon och drygt ett år senare ligger den i magen och sprattlar.
Framtiden ser plötsligt helt annorlunda ut. Här är det så självklart att vara en tvåbarnsfamilj. Dottern är överlycklig och vi likaså. Man planerar och ändrar sitt sätt att tänka.
Plötsligt är gästrummet inte ett gästrum längre, utan jag ser i mitt inre nya färger, spjälsängen, och ännu mer brist på förvaring i huset.
Sommaren planerad för ledighet och myspys med barnen, hösten med barnvagnen ständigt belägrad av en sovande bebis utanför köksfönstret..
Men så händer det.
Det blir en lång process att bli icke gravid igen.
Så här, ca 10 dagar senare känner jag mig som mig själv igen. Kroppsligt alltså.
För första gången på vad som känns som en evighet har jag fått på mig mina smala jeans. Jag är nyduschad, plockat på ögonbrynen och tagit på mig smycken. För första gången känner jag att jag faktiskt orkar bry mig om hur jag ser ut, inte bara hur jag känner. Jag känner mig smal och inte bara fylld av något som inte längre finns.
Jag mår bra, jag har kommit över den värsta sorgen. Den värsta ångesten och saknaden. Jag är mig själv igen! För varje dag som går får jag liite mer energi, lite mer lust och lite mer önskan om något mer än mjukisarna och en bra film.
Häromdagen såg Lilja ultraljudsbilderna.
- Åh, mamma.. Där är våran bebis som dog.
Vi kommer ju alltid att sakna honom, men kommer alltid att minnas för vi har ju det här! (bilden)
Så enkelt, så smart och så förståndig!
Såklart kommer bönan alltid finnas kvar, men nu är den en ängel tillsammans med våra kära!
