Jomensåatte...

Bara för att jag inte har nåt att skriva så visar jag de senaste virkerierna istället!

Här är Liljas hinkväska färdig :)

Ide´n och delar av mönstret har jag tagit härifrån ..

 

 

 

 

 

Nämen vad bidde det då..?

Jag tänker på den där sagan om han som går till skräddaren..kommer ni ihåg?
Hur som!
Det började som första virkning, att lära mig göra mormorsrutor. I all hast blev det ett gäng.
Då insåg jag att det skulle bli en babyfilt.
Men det bidde det inte.
Nähä, vad bidde det då?
Jo, jag blev less och tänkte göra en kudde.
Men det bidde det inte heller.
Nähä, vad bidde det då?
Jo, det bidde ett fodral till dotterns surfplatta!
Haha, den är verkligen rålejd. Men nu har jag fått blodad tand och vill göra ett ordentligt.
Men den dugen nog så länge. Som vanligt är hon mer än nöjd över sin mors alla skapelser..

En nying..

Hej hej, mitt namn är Kakmonstret!

Miniugglan!

Det är ju liksom ingen hemlighet att jag gillar att pyssla.

När vi bestämde oss för att försöka bli gravid så började jag lära mig virka. Tanken var att jag skulle ha nåt att sysselsätta händerna med för att jag skulle sluta röka.
Eller ja, jag försökte lära mig. Det var många svordomar, mycket skrik och många timmar med en frustrerad familj. Men till sist så satt det.

Som ni vet så blev det ingen bebis, jag röker fortfarande och virkar på löpande band. Det är roligt och avkopplande (för det mesta)

Idag har jag bakat hela förmiddagen, så när det äntligen blev soffläge så orkade jag inte fortsätta med virkprojekten jag håller på med. Men en liten uggla blev det iaf. Ett gulligt fodral till de små äggen i kinderägg.

 

Mönstret hittade jag här.

För dig som gillar att virka så har hon mycket roliga figurer på sin sida.

 

Det känns konstigt..

Vad fort livet kan förändras. För 1½ år sen var livsplaneringen enkel. Det var vi tre i framtiden. Jag, Larne och Lilja. Väldigt enkelt att erövra världen och alla dess äventyr med ett barn.

Sen kommer tanken på ett syskon och drygt ett år senare ligger den i magen och sprattlar.
Framtiden ser plötsligt helt annorlunda ut. Här är det så självklart att vara en tvåbarnsfamilj. Dottern är överlycklig och vi likaså. Man planerar och ändrar sitt sätt att tänka.
Plötsligt är gästrummet inte ett gästrum längre, utan jag ser i mitt inre nya färger, spjälsängen, och ännu mer brist på förvaring i huset.
Sommaren planerad för ledighet och myspys med barnen, hösten med barnvagnen ständigt belägrad av en sovande bebis utanför köksfönstret..

Men så händer det.
Det blir en lång process att bli icke gravid igen.
Så här, ca 10 dagar senare känner jag mig som mig själv igen. Kroppsligt alltså.
För första gången på vad som känns som en evighet har jag fått på mig mina smala jeans. Jag är nyduschad, plockat på ögonbrynen och tagit på mig smycken. För första gången känner jag att jag faktiskt orkar bry mig om hur jag ser ut, inte bara hur jag känner. Jag känner mig smal och inte bara fylld av något som inte längre finns.

Jag mår bra, jag har kommit över den värsta sorgen. Den värsta ångesten och saknaden. Jag är mig själv igen! För varje dag som går får jag liite mer energi, lite mer lust och lite mer önskan om något mer än mjukisarna och en bra film.

Häromdagen såg Lilja ultraljudsbilderna.
- Åh, mamma.. Där är våran bebis som dog.
  Vi kommer ju alltid att sakna honom, men kommer alltid att minnas för vi har ju det här! (bilden)

Så enkelt, så smart och så förståndig!
Såklart kommer bönan alltid finnas kvar, men nu är den en ängel tillsammans med våra kära!

Tillbaka till livet!

onsdagkväll/natt, började lillan att kräkas. Detta gjorde hon non stop hela natten. Jag sprang med sängkläder, tömde hinkar och försökte hålla undan håret som hon hela tiden la rakt ner i hinken.
Klockan 5 somnade vi äntligen och sov till 10.30.
Det var det, sen har det varit en låång tid att komma tillbaka till verkligheten.

Lilja sa till mig igår när hon kröp ihop i knät
-"Mamma, du förstår inte hur det känns!"
angående att inte få vara med kompisar.
Jodå, jag förstår, jag är lika isolerad som henne. Man blir ju galen!

Nu har hon varit kräkfri i 2 dygn, ätit bra och varit feberfri sen torsdag. Jag hoppas vi kan titulera oss som friska..

Tillomed jag känner mig pigg o alert idag. Jag har haft typ migrän huvudvärk. Mesta värken runt ögonen och den har kommit som genom ett slag i pannan. Jag misstänker hårt att det har att göra med blodförlusten och min totala avsaknad av järn. Men jag försöker komma ihåg tabletterna så gott det går och jag tycker att jag inte ser lika blek ut längre.
Yes, tillbaka till livet!

När livet vänder sig om..

Jag skulle bli inlasad i vinter och få mig ett jobb. Planerad mammaledighet hela sommaren för att invänta nedkomsten av Liljas syskon. Renoveringar planerade för våran så bebisrum skulle stå klart.
Ett år hemma med knodd och en 6åring som börjar skolan.

Men allt blir inte alltid som man tänkt sig...

Det började på fredagen. En vanlig stadstur på mellandagsrea. Sådär otroligt kissnödig som bara en gravid kan vara. Jag försökte kämpa mig genom stan för att gå på toa. Men någonstans vid dressman höll inte blåsan vad man önskar. Nåja, fortsätter mot challenge för att kissa men redan på torget måste jag ge upp och släppa efter. Ingen återvändo. 10 steg senare inser jag att jag inte alls kissade, utan det var blod som trängde genom jeansen.
Efter vad som kändes som en evighet var vi äntligen på väg till Sunderbyn för kontroll.
Ett snabbt ultraljud visade att våran lilla "böna" levde och rörde på sig. H*n hade växt sen sista kontrollen och såg ut att må bra. Läkaren trodde att blödningen jag haft sen v 5 var på väg ut.

Lugna, glada och hoppfulla åkte vi hem igen. Men bara för att vakna på morgonen med kramper i magen. Kramperna kändes genast igen från förlossningen med Lilja.

Lilja och Larne gjorde sig redo för att fara en snabbis på stan. Vi tyckte inte hon skulle vara hemma när jag var bosatt på toaletten och hade ont.
Jag blev sittande på toa och det fullständigt rann ur mig, fanns inte en chans att kunna ställa mig överhuvudtaget. När jag fick krysta insåg jag.. ja då brast det för mig..

Ringde hem maken igen ca 3 min efter de lämnat gården för att jag kände mig svimfärdig. Lilja fick gå till en granne medan vi gick igenom den värsta timmen i mitt liv.
Vad som hände efteråt går inte att beskriva med ord.
Huden på kroppen hade en ton av gul/grön/vit. Genom mitt töcken kunde jag bara se händerna när jag kräktes för fullt och alla kroppen släppte alla sina funktioner. Jag tuppade av några gånger, enligt Larne. Själv kommer jag bara ihåg spindeln på väggen bredvid mig, blod överallt och att jag var säker på att livet var slut. Jag minns att jag bara ville krypa ihop på golvet och sova, men inte ens fingrarna ville lyfta. Huvudet låg som klistrad mot handfatet och ibland hörde jag Larne skrika mitt namn medan han pratade med ambulansen i telefon. Krafterna av magens uppstötningar gjorde att livmodern pressade ut allt som våran framtid stod för. Våran böna..

Efter att ha väntat på ambulansen ca 30 min hade jag piggnat till så pass att jag kunde sitta i bilen. Larne klädde på mig och så åkte vi iväg.
Inne på akuten, på toaletten, fick han hjälpa sin fru att tvätta bort blodet som runnit ner till strumporna. Vilken förnedring.

Ultraljudet visade, inte alls oväntat, ingenting! Ingen blödning, ingen bebis.
Där var det slut! För ett ögonblick tog livet slut!

Tom på blod fick jag ligga med dropp för att få tillbaka lite krafter. Men vem kan sörja i ett pyttelitet rum utanför väntrummet på akuten? Hem for vi snabbt och berättade för Lilja att hennes syskon dött i magen...

Man kan tro att allt var slut här, men ultraljud på måndagen visade att en hel del resten fanns kvar. Så hem och ta tabletter, cytotec, som skulle starta en ny "förlossning"...

Vi har vetat hela tiden att vi har haft stor risk för missfall pga av en stor blödning i livmodern. Men vi har varit på så många ul och fått se "bönan" växa och vifta med armar och ben att man slutar tro att missfall ska vara en risk.
11 veckor låg han i magen. Jag säger han, för jag har varit säker på en att det varit en pojke. Många turer in och ut på las, oro, ständig värk i magen, många ul och undersökningar gjorde detta till en intensiv och lång graviditet.

Tiden får utvisa om vi försöker igen. Just nu känns det omöjligt.
Men livet vänder alltid tillbaka och solen skiner till våren!
"Bönan" kommer alltid finnas kvar i hjärtat!