Fråga..

En måste ju bara undra..
..är någon in här längre?

Jobbsituationen och HÄÄÄLG!

Ja då har man gjort ännu en arb vecka och helgen är väldigt efterlängtad. Det är fantastiskt hur mycket man uppskattar helgerna när man jobbar på veckorna. Varför uppskattas veckan inte lika fullt när man jobbar helg? Hade varit nice att alltid ha nåt att se fram emot. Fast eller, ja, ledighet är ju alltid efterlängtad när man jobbar eller går skola.

Mitt val att jobba 75% känns alldeles rätt. Så länge våran ekonomi inte kräver det och så länge Lilja är liten vill jag inte alls gå upp i tid. Nu är detta alldeles perfekt.
Fastän de senaste veckorna har känts som att jag jobbat 200%. Jag kan nog inte räkna hur många händer jag skakat på bara tre veckor, hur många namn och ansikten som ska kommas ihåg, adresser, tider, mediciner och ev allergier. Tvi vale!
Men det blir nog bra till sist.

Jag valde ju att byta område för att få prova nåt nytt, vidga vyerna och lära mig mer om mig själv. Så jag gör mitt bästa med att komma igenom värsta perioden, fastän jag vissa dagar vill grina för att kropp och knopp är alldeles för trött och slut.

På 4 veckor kommer jag att ha gjort intro på 4 olika avd/platser. Försökt lära känna en sisådär 30 st personal och ca 70 pensionärer.. Det gäller att ha huvudet på skaft !

När man inte vet..

Fantasin står stilla. Vill hitta på något nytt virkprojekt. Denna gång något som är till mig. Men vad?
En väska har jag funderingar på. Men sy innerfoder kändes faktiskt inte alls lockande. Skulle kunna fortsätta på filten med afrikanska blommor. Men då måste jag handla mer garn, det är väldans onödigt eftersom jag har en hel del hemma, bara inte just rätt.

Sitter o kollar på korgen med garner som jag handlade på Gekås. Där finns ljusgrått, gammelrosa, ljusblått, turkos och mörklila/vinröd. Det skulle bli en asasnygg väska i grått och blått. Men vettetrullan alltså.
Kanske göra Kuddfodral till soffan istället?

Näää, so much to do.. Har alldeles för mycket vilja att jag får beslutsångest!
NU ska jag äta iaf!

Jaa, äntligen!!

Man vill ju ha sånt man inte har..

Sitter i min fåtölj, under min lampa, vid mitt lilla bord och vilar fötterna på fotpallen.
Här trivs jag och mår gott helst hela dagarna. Härifrån ser jag tillomed tvn, jag ser soffan, ser ut genom fönstret och ut i hallen. Bästa stället i hela huset! Denna underbara lilla oas uppstod för någon vecka sen när jag hade ett sånt, gör-om-il.
SOM jag är glad över det!

Jag ljög liite. Fåtöljen är faktiskt Larnes hemska tv-spelsfåtölj som är så nedsutten att jag känner brädorna under gumpen. Det lilla bordet är syrrans, men hon verkar inte behöva det. Fotpallen är inte heller någon fotpall utan Mollys leksakslåda.
Man ser ju vad man vill se och just detta är perfekt, med alla skavanker.

Men ..
Sitter o googlar på fina fluffiga fåtöljer som jag vill ha. Shit! Finns en hel del fina som skulle passa utmärkt. Men dessvärre kostar dom ungefär som halva huset.
Hade jag besuttit kunskapen hade jag köpt en gammal öronlappsfåtölj och klätt om den, men nu kan jag inte sånt.. så det får va..

Å en till..

Jomen just det.
Det blev att göra klart den stora ugglan idag också. Eller stor o stor, detta är mellanugglan i mönster från hemmets journal. Jag har velat göra dessa jättelänge. Men som med så mycket annat så blir det liksom inte. Funderar på att göra bebisugglan också, samma färger fas omvänt. Men inte än..

Nu har jag helt plötsligt inget att göra. (förutom bebisfilten) Har inget sådär som jag tänkt länge att jag ska göra, inget som ligger o väntar på göra-klart-listan (förutom bebisfilten.)

Vaad ska en stackare hitta på?

Jomensåatte...

Bara för att jag inte har nåt att skriva så visar jag de senaste virkerierna istället!

Här är Liljas hinkväska färdig :)

Ide´n och delar av mönstret har jag tagit härifrån ..

 

 

 

 

 

Nämen vad bidde det då..?

Jag tänker på den där sagan om han som går till skräddaren..kommer ni ihåg?
Hur som!
Det började som första virkning, att lära mig göra mormorsrutor. I all hast blev det ett gäng.
Då insåg jag att det skulle bli en babyfilt.
Men det bidde det inte.
Nähä, vad bidde det då?
Jo, jag blev less och tänkte göra en kudde.
Men det bidde det inte heller.
Nähä, vad bidde det då?
Jo, det bidde ett fodral till dotterns surfplatta!
Haha, den är verkligen rålejd. Men nu har jag fått blodad tand och vill göra ett ordentligt.
Men den dugen nog så länge. Som vanligt är hon mer än nöjd över sin mors alla skapelser..

En nying..

Hej hej, mitt namn är Kakmonstret!

Miniugglan!

Det är ju liksom ingen hemlighet att jag gillar att pyssla.

När vi bestämde oss för att försöka bli gravid så började jag lära mig virka. Tanken var att jag skulle ha nåt att sysselsätta händerna med för att jag skulle sluta röka.
Eller ja, jag försökte lära mig. Det var många svordomar, mycket skrik och många timmar med en frustrerad familj. Men till sist så satt det.

Som ni vet så blev det ingen bebis, jag röker fortfarande och virkar på löpande band. Det är roligt och avkopplande (för det mesta)

Idag har jag bakat hela förmiddagen, så när det äntligen blev soffläge så orkade jag inte fortsätta med virkprojekten jag håller på med. Men en liten uggla blev det iaf. Ett gulligt fodral till de små äggen i kinderägg.

 

Mönstret hittade jag här.

För dig som gillar att virka så har hon mycket roliga figurer på sin sida.

 

Det känns konstigt..

Vad fort livet kan förändras. För 1½ år sen var livsplaneringen enkel. Det var vi tre i framtiden. Jag, Larne och Lilja. Väldigt enkelt att erövra världen och alla dess äventyr med ett barn.

Sen kommer tanken på ett syskon och drygt ett år senare ligger den i magen och sprattlar.
Framtiden ser plötsligt helt annorlunda ut. Här är det så självklart att vara en tvåbarnsfamilj. Dottern är överlycklig och vi likaså. Man planerar och ändrar sitt sätt att tänka.
Plötsligt är gästrummet inte ett gästrum längre, utan jag ser i mitt inre nya färger, spjälsängen, och ännu mer brist på förvaring i huset.
Sommaren planerad för ledighet och myspys med barnen, hösten med barnvagnen ständigt belägrad av en sovande bebis utanför köksfönstret..

Men så händer det.
Det blir en lång process att bli icke gravid igen.
Så här, ca 10 dagar senare känner jag mig som mig själv igen. Kroppsligt alltså.
För första gången på vad som känns som en evighet har jag fått på mig mina smala jeans. Jag är nyduschad, plockat på ögonbrynen och tagit på mig smycken. För första gången känner jag att jag faktiskt orkar bry mig om hur jag ser ut, inte bara hur jag känner. Jag känner mig smal och inte bara fylld av något som inte längre finns.

Jag mår bra, jag har kommit över den värsta sorgen. Den värsta ångesten och saknaden. Jag är mig själv igen! För varje dag som går får jag liite mer energi, lite mer lust och lite mer önskan om något mer än mjukisarna och en bra film.

Häromdagen såg Lilja ultraljudsbilderna.
- Åh, mamma.. Där är våran bebis som dog.
  Vi kommer ju alltid att sakna honom, men kommer alltid att minnas för vi har ju det här! (bilden)

Så enkelt, så smart och så förståndig!
Såklart kommer bönan alltid finnas kvar, men nu är den en ängel tillsammans med våra kära!

Tillbaka till livet!

onsdagkväll/natt, började lillan att kräkas. Detta gjorde hon non stop hela natten. Jag sprang med sängkläder, tömde hinkar och försökte hålla undan håret som hon hela tiden la rakt ner i hinken.
Klockan 5 somnade vi äntligen och sov till 10.30.
Det var det, sen har det varit en låång tid att komma tillbaka till verkligheten.

Lilja sa till mig igår när hon kröp ihop i knät
-"Mamma, du förstår inte hur det känns!"
angående att inte få vara med kompisar.
Jodå, jag förstår, jag är lika isolerad som henne. Man blir ju galen!

Nu har hon varit kräkfri i 2 dygn, ätit bra och varit feberfri sen torsdag. Jag hoppas vi kan titulera oss som friska..

Tillomed jag känner mig pigg o alert idag. Jag har haft typ migrän huvudvärk. Mesta värken runt ögonen och den har kommit som genom ett slag i pannan. Jag misstänker hårt att det har att göra med blodförlusten och min totala avsaknad av järn. Men jag försöker komma ihåg tabletterna så gott det går och jag tycker att jag inte ser lika blek ut längre.
Yes, tillbaka till livet!

När livet vänder sig om..

Jag skulle bli inlasad i vinter och få mig ett jobb. Planerad mammaledighet hela sommaren för att invänta nedkomsten av Liljas syskon. Renoveringar planerade för våran så bebisrum skulle stå klart.
Ett år hemma med knodd och en 6åring som börjar skolan.

Men allt blir inte alltid som man tänkt sig...

Det började på fredagen. En vanlig stadstur på mellandagsrea. Sådär otroligt kissnödig som bara en gravid kan vara. Jag försökte kämpa mig genom stan för att gå på toa. Men någonstans vid dressman höll inte blåsan vad man önskar. Nåja, fortsätter mot challenge för att kissa men redan på torget måste jag ge upp och släppa efter. Ingen återvändo. 10 steg senare inser jag att jag inte alls kissade, utan det var blod som trängde genom jeansen.
Efter vad som kändes som en evighet var vi äntligen på väg till Sunderbyn för kontroll.
Ett snabbt ultraljud visade att våran lilla "böna" levde och rörde på sig. H*n hade växt sen sista kontrollen och såg ut att må bra. Läkaren trodde att blödningen jag haft sen v 5 var på väg ut.

Lugna, glada och hoppfulla åkte vi hem igen. Men bara för att vakna på morgonen med kramper i magen. Kramperna kändes genast igen från förlossningen med Lilja.

Lilja och Larne gjorde sig redo för att fara en snabbis på stan. Vi tyckte inte hon skulle vara hemma när jag var bosatt på toaletten och hade ont.
Jag blev sittande på toa och det fullständigt rann ur mig, fanns inte en chans att kunna ställa mig överhuvudtaget. När jag fick krysta insåg jag.. ja då brast det för mig..

Ringde hem maken igen ca 3 min efter de lämnat gården för att jag kände mig svimfärdig. Lilja fick gå till en granne medan vi gick igenom den värsta timmen i mitt liv.
Vad som hände efteråt går inte att beskriva med ord.
Huden på kroppen hade en ton av gul/grön/vit. Genom mitt töcken kunde jag bara se händerna när jag kräktes för fullt och alla kroppen släppte alla sina funktioner. Jag tuppade av några gånger, enligt Larne. Själv kommer jag bara ihåg spindeln på väggen bredvid mig, blod överallt och att jag var säker på att livet var slut. Jag minns att jag bara ville krypa ihop på golvet och sova, men inte ens fingrarna ville lyfta. Huvudet låg som klistrad mot handfatet och ibland hörde jag Larne skrika mitt namn medan han pratade med ambulansen i telefon. Krafterna av magens uppstötningar gjorde att livmodern pressade ut allt som våran framtid stod för. Våran böna..

Efter att ha väntat på ambulansen ca 30 min hade jag piggnat till så pass att jag kunde sitta i bilen. Larne klädde på mig och så åkte vi iväg.
Inne på akuten, på toaletten, fick han hjälpa sin fru att tvätta bort blodet som runnit ner till strumporna. Vilken förnedring.

Ultraljudet visade, inte alls oväntat, ingenting! Ingen blödning, ingen bebis.
Där var det slut! För ett ögonblick tog livet slut!

Tom på blod fick jag ligga med dropp för att få tillbaka lite krafter. Men vem kan sörja i ett pyttelitet rum utanför väntrummet på akuten? Hem for vi snabbt och berättade för Lilja att hennes syskon dött i magen...

Man kan tro att allt var slut här, men ultraljud på måndagen visade att en hel del resten fanns kvar. Så hem och ta tabletter, cytotec, som skulle starta en ny "förlossning"...

Vi har vetat hela tiden att vi har haft stor risk för missfall pga av en stor blödning i livmodern. Men vi har varit på så många ul och fått se "bönan" växa och vifta med armar och ben att man slutar tro att missfall ska vara en risk.
11 veckor låg han i magen. Jag säger han, för jag har varit säker på en att det varit en pojke. Många turer in och ut på las, oro, ständig värk i magen, många ul och undersökningar gjorde detta till en intensiv och lång graviditet.

Tiden får utvisa om vi försöker igen. Just nu känns det omöjligt.
Men livet vänder alltid tillbaka och solen skiner till våren!
"Bönan" kommer alltid finnas kvar i hjärtat!

Till alla er..

Såhär i juletider blir jag, såsom många andra, lite extra sentimental.
Jag tänker på livet, händelser och personer som kommit o gått. Jag tänker på vad som kunde varit och vad som spännande väntar runt hörnet. På vad jag vill ha ogjort och vad jag ångrat att jag aldrig gjort.
Jag tänker på gamla vänner, gamla kärlekar och gamla ställen. Vad och vilka som format mig.

Idag kom ett besked av typen som gör att kalla kårar slingrar sig runt ryggen. Tankarna vänder snabbt 10-15 år tillbaka. Man kommer ihåg varenda stund, varenda smak, doft och varenda skratt. Ångesten över vad som inte varit. Ångesten över brist på kontakt. Ni vet, det dåliga samvetet.

Jag har lärt mig att dessa tankar alltid kommer när någon dör, men jag har alltid lärt mig att skjuta undan dom. För det finns inget längre att göra. Istället får jag göra mitt bästa med att inte försumma nästa relation.

Att visa kärlek.
Jag tycker att jag gör mitt bästa för att visa min kärlek till de som finns i mitt hjärta. Men ibland glömmer man det. Man tar kärleken för given, både av sorten man ger och tar.
Det viktigaste i våra bröllopslöften var just, att aldrig ta varandra för given och alltid visa respekt. Det tycker jag att vi är bra på, maken och jag.
Men till vänner, familj, tanten på ica som alltid är så glad. Får dom den uppskattning som dom förtjänar?

Det känns som att varje år, tycker jag att just det här året har varit rent jävligt. Ett ekorrhjul som snurrar runt år efter år. När man är på fler begravningar än bröllop, hur lätt är det att andas till slut?
Tur att man har en hel drös med glädjeämnen samtidigt.

Vi pratade om farmor idag. När jag kom hem och började fundera så stod det klart. Nej, vi hade inte bästa relationen. Men jag har riktigt roliga minnen. Minnen av skratt, dofter, smaker och hårda kramar där hennes glasögon alltid gjorde illa mig.
Men jag minns den för mig,  avgörande stunden för våran relation bäst.
När hon låg nerbäddad i sängen, sjuk och orkeslös. Jag kröp ner bredvid och vi kramades, pratade och skrattade. Vi pratade vård och vi pratade karlar. Första, enda och sista gången hon träffade mannen i mitt liv. Hon drog ner honom i sängen också. OK stämpel i rumpan med en gång!

Sen var det slut. Jag har valt bort det absolut sista minnet då hon inget fanns kvar, utan behåller sängen som vårat gemensamma minne! Ett minne fullt av kärlek!

För mig är döden direkt förknippad med ångest. Men som sagt, jag lär så länge jag lever. Nu vet jag att göra ogjort bara går att göra före.

Såhär i juletid vill jag tända ett ljus för alla ni som inte längre finns kvar, men som satt fotspår i mitt liv! 

Jag vill tända ett ljus för min underbara familj både i norr och i söder. Alla lika viktiga!
För min man och min dotter, utan er skulle jag inte andas.
För alla mina vänner som hjälpt mig bli den människa jag är idag.
För alla mina kärlekar genom livet som visat mig vägen till mannen som delar mitt hjärta.
För alla ni som jag arbetar med och alltid finns där via kunskap, goda ord och en axel då o då.
För alla er som jag inte längre har kontakt med, men fortfarande så viktiga.


Sist men inte minst vill jag tända ett ljus för mig själv. Som genom en jäkla massa skit och tråkigheter oftast går leende och starkare upp från mörkret. För att jag är stark och vet var mina fötter står på jorden. För att jag är underbar, helt enkelt!



Eeeekooooo....

Ojoj, här inne händer inte mycket!
Det dammar och det är eko!

I verkliga livet händer desto mer, som vanligt. Inget vi ska prata om nu.

Här hemma kämpar jag med att försöka få lite julstämning. Men jag orkar liksom inte pynta och pyssla. Är redan less julmusik, fastän jag bara lyssnat en gång. Skulle behöva baka pepparkakor och hus. Klä den förbaskade granen och slänga upp julgardiner, men jag ids bara inte...

Men jag vet inte hur jag ska få julmyset utan?!

Nåja, för Liljas skull så får vi väl klä trädet iaf =)

Ordlöst..

Ojoj,
här händer inte mycket nuförtiden!
På bloggen alltså, i riktiga livet händer en hel del. Därför jag helt glömmer bort att blogga.

Just nu vräker snön ner utanför fönstret. Jag försöker att julpynta, men det går sisådär. Jag gillar verkligen inte sånt tjafs.. Jag har tillomed spelat julmusik, men det hjälpte inte det minsta!

Fick iaf  sovmorgon idag efter en mycket märklig natt med enorma svettningar och mardrömmar hos den minsta. Tur att hon sov till kl 9 sen. Nu ligger hon igen och tror nästan att hon sover, tyst är det då.

Vi har bonusbarnet i två veckor medan syster flänger runt på jordens varma kvarter. Jag är gode så avis, men samtidigt får jag ju mysa med inte bara en underbar flicka, utan två !

Lilja är så duktig med kusinen, och kusinen i sin tur avgudar Lilja. Dom leker, myser och har vilda pratstunder tillsammans.
Det märks i huset att här plötsligt är en ettåring. Det går liksom inte att hålla städat, hur man än gör. Man glömmer fort hur det är med småbarn. Sova, äta, skita, sova, äta.
Ptjaa, helt jobbigt är det ju inte!

Detta inlägg är vad man kallar för totalt ordbajseri, fruktansvärt.

Ett stilla luuugn...

Ledig fredag
Ledig lördag
Börjar kl 16 söndag.
Det närmaste ledig helg jag haft på länge.
Igår var jag mest trött efter en jobbnatt och för lite sömn. Men vi lyckades ändå spela och vinna i bräde hos grannarna och ha familjemys i soffan med film och gotta.

Idag har vi lunkat på. Hittat två glasburkar på kupan, städat lite, målat lite och donat. Annars lyssnas det på musik i tjocksockar och tights, kramas med kisse och totalt njuter av lugnet och framför allt tiden tillsammans dom familj som vi inte har ofta.

Nu är det dags att kolla om sprayfärgen har torkat :)

Det är därför..

Han kanske inte är den mest händiga. Han är inte heller den smidigaste i alla situationer. Han använder för mycket salt och hans sockar ligger överallt. Han blir grinig när han är hungrig och han är för det mesta rätt lat.

Men..
När jag haft en dålig dag, ät så trött att jag bara vill grina och huset ser ut som kom å hjälp mig..
Då. När han kommer hem från jobbet. Skickar han mig i säng och städar hela huset själv! Utan att ställa frågor, utan att tjafsa och med ett leende på läpparna.

Det är därför jag älskar honom!
Det är därför jag älskar dig!

Trött, tröttare, latfis!

20 grader varmt och vindstilla på baksidan. Det är ju nästan straffbart att sitta inne en sån här dag. Likförbannat är det precis vad jag gör! Satt ute nån timme på fm och drack kaffe med grannarna. Gick hem o satte mig i soffan. Fick ångest för att vara inne.
Gick ut, slog igång musik, öppnade förrådsbodan, orkar inte.
Satte mig på altan, ångest över att inget göra.
Börjar plocka ihop överdraget till hängsängen. Blir trött.
Slår av musiken och går in.
Nu sitter jag här igen, i soffan och har ångest. Jag orkar inget, jag ids inget och jag vill inget. Bara krypa ner i sängen och sova film.

Min medicinska kunskap säger mig att något är fel. Jag måste genast börja om med tabletterna. Såhär kan man ju inte ha det!
Dessutom MÅSTE jag börja om med träningen.. Jag blir ju galen av denna trötthet.
Nä, fastän jag inte orkar ta tag i utsidan så måste jag iaf städa insidan. Blää!

Lilja sitter iaf ute o pysslar =)

Inredningen..

Morrn morrn!

Sitter och går igenom div inredningssidor på nätet. Försöker liksom luska ut vad min stil är för nåt..?
Jag gillar inte nya moderna möbler, inte raka stilfulla kantiga pjäser. Jag gillar rustika, grova och använda möbler.
Jag älskar färg, helst pasteller, fast ibland starkare färger. Jag gillar inte vitt, vitt , vitt.
Shabby chic är inte för mig. Till viss del, kanske på en möbel eller så, men inte hela hemmet.
Jag gillar inte texter på allt, inte heller rosor på varenda pryl. Men jag gillar blommor om det inte överdrivs.. Emalj, jag älskar emalj!

Vårat kök är rosa, sovrummet grönt, badrummet grönt/lila, Liljas rum rosa, lila och svart och nu går vardagsrummet i vitt och turkos/rosa/lila/grön.

Vi kan ju då fastslå att favoritern är grön, lila, rosa och turkos. Helt klart!

På senaste har det blivit mer o mer vitt. Kan bero på att jag nästan bara har vit färg hemma just nu. Brukar bli så då! Eftersom jag snabbt blir less så målar eller tapetserar jag med den färg jag har hemma.. just nu vitt..

Jag gillar även, änglar, svartvita foton och lite industri. Gamla rostiga prylar, använda gamla redskap.. Blandad kompott..

Som svar på min egen fråga så har jag kommit fram till att
Lantlig, romanstisk inredning är min kopp te.. blandat med FÄRG.. just nu!



Geee miiig!!!

Kök från Puustelli